Vitamin K

Vitamin K är ett samlingsnamn för fettlösliga ämnen med samma grundstruktur. Enligt Livsmedelsverket är vitaminet nödvändigt för blodets koagulering och har även betydelse för bentätheten. Det förekommer i maten som fyllokinon (vitamin K1) från växter och som menakinoner (vitamin K2), som bildas av bakterier och finns i fermenterad mat, kött och mejeriprodukter.

I kroppen hjälper K-vitamin ett enzym att aktivera vissa proteiner. I levern gäller det proteiner som behövs för att blodet ska levra sig, och utanför levern proteiner som har en roll för skelettet och för förkalkning i blodkärlen, enligt NNR 2023. Hur mycket K-vitamin som behövs för att de olika proteinerna ska fungera optimalt är inte känt. Tarmbakterier bildar K2, men enligt Livsmedelsverket inte i tillräcklig mängd för att täcka behovet.

Brist är ytterst ovanligt hos vuxna och har setts vid nedsatt upptag från tarmen och vid antibiotikabehandling. Blödningar är det klassiska tecknet. Kroppen lagrar lite K-vitamin, och nyfödda saknar ännu tarmbakterier som kan bilda det, så alla nyfödda i Sverige får K-vitamin som injektion. Underlaget räcker inte för att sätta ett rekommenderat intag, så NNR 2023 anger ett tillräckligt intag (AI) motsvarande 1 µg per kg kroppsvikt.

K-vitamin finns i tillskott som K1 eller K2, ensamt eller tillsammans med andra vitaminer och mineraler. Två hälsopåståenden är godkända i EU: att vitamin K bidrar till normal blodkoagulation och till att bibehålla normal benstomme (se avsnittet om regler). Påståenden om att MK-7 håller hjärta och blodkärl friska eller förbättrar artärstelheten är inte godkända.

Mest forskning finns om skelettet. En uppdaterad systematisk översikt från 2019 (36 studier) fann inga belägg för att K-vitamin påverkar bentätheten eller kotfrakturer hos kvinnor efter klimakteriet eller personer med benskörhet, och underlaget räckte inte för någon säker slutsats om andra benbrott. Flera av de japanska studier som tidigare talade för färre benbrott har sedan dess dragits tillbaka eller pekats ut som problematiska. I en treårig studie på 244 friska kvinnor efter klimakteriet bromsade 180 µg MK-7 per dag minskningen av bentäthet i ländrygg och lårbenshals, medan 360 µg MK-7 per dag i ett år inte påverkade benförlusten hos 334 norska kvinnor.

I en kinesisk studie på 199 personer från 65 år fick de som tog 180 µg MK-7 per dag i åtta veckor färre nattliga vadkramper än de som fick placebo. Artikeln drogs tillbaka och ersattes 2025 efter frågor om redovisningen; enligt författarna kvarstår huvudresultatet. En mindre studie från samma forskargrupp på personer i dialys pekade åt samma håll.

En metaanalys från 2023 av 14 studier med 1 533 patienter fann att K-vitamin bromsade ökningen av förkalkning i hjärtats kranskärl. Författarna efterlyser bättre studier.

Vitamin K1 heter fyllokinon (även fytomenadion) och kommer från växter. Vitamin K2 är en grupp menakinoner som skiljs åt med en siffra, till exempel MK-4 och MK-7. Enligt NNR 2023 finns MK-4 i kött och mejeriprodukter, medan de längre menakinonerna bildas av bakterier och finns i fermenterad mat. I två av de studier som nämns på sidan kom MK-7 från natto.

I en studie på friska frivilliga från 2007 togs både K1 och MK-7 upp väl, med högst halt i blodet efter fyra timmar. MK-7 stannade kvar betydligt längre i blodet, gav jämnare halter och nådde vid upprepat intag sju–åtta gånger högre nivåer än K1. Författarna skrev att 50 µg MK-7 per dag eller mer kan påverka behandling med blodförtunnande läkemedel. Hur väl de olika formerna tas upp i förhållande till varandra är dåligt känt, enligt NNR 2023.

De japanska frakturstudierna i översikten från 2006 gav MK-4. Fyra av de sju är tillbakadragna eller kommer från ett center vars data har befunnits problematiska, så de säger inget säkert om benbrott. De två europeiska studierna om bentäthet gav MK-7 i mikrogramdoser. EU:s lista över tillåtna former i kosttillskott anger fyllokinon och menakinon, främst MK-7.

Enligt Livsmedelsverket finns inget belägg för att ett högt intag av K-vitamin från maten skulle ha negativa effekter, och begränsade perioder med upp till 10 mg per dag från tillskott med fyllokinon har inte kopplats till negativa effekter. EU:s vetenskapliga livsmedelskommitté (SCF) fann 2003 inte tillräckliga data för att sätta en övre gräns (UL), och någon sådan gräns finns inte hos EFSA. NNR 2023 har inte heller kunnat identifiera någon negativ effekt av höga intag.

K-vitamin påverkar effekten av blodförtunnande läkemedel av typen K-vitaminantagonister, vanligen warfarin (Waran). Warfarin blockerar K-vitaminets kretslopp i levern, och K-vitamin behövs för att bilda koagulationsfaktorerna II, VII, IX och X, enligt produktresumén för Waran. Enligt produktresumén kan livsmedel med mycket K-vitamin, som kål, broccoli, avokado och spenat, minska effekten av warfarin. Stora variationer från dag till dag kan göra det svårt att ställa in rätt dos, medan normal variation normalt inte påverkar effekten. I bipacksedeln står att det dagliga intaget av K-vitaminrika livsmedel ska vara så jämnt som möjligt, och att den som behandlas ska rådgöra med läkare om hen använder, börjar eller slutar använda vitaminer och kosttillskott.

1177 skriver att man inte behöver undvika K-vitamin eller någon särskild mat vid behandling med warfarin, men att man inte ska göra stora förändringar i matvanorna. Både 1177 och Livsmedelsverket påpekar att kosttillskott och dietpreparat kan innehålla stora mängder K-vitamin. Livsmedelsverket skriver också att det inte är helt klarlagt hur stor betydelse kostintaget av K-vitamin har. I en studie på 15 friska frivilliga som behandlades med ett liknande läkemedel (acenokumarol) sänkte redan 10 och 20 µg MK-7 per dag PK-INR på ett kliniskt betydelsefullt sätt hos minst 40 respektive 60 procent av deltagarna. Den som behandlas med warfarin hänvisas till sin läkare eller AK-mottagning innan K-vitamin eller andra kosttillskott börjar eller slutar användas. Livsmedelsverket råder generellt att inte använda kosttillskott tillsammans med läkemedel utan att rådgöra med läkare.

Kål, gröna bladgrönsaker och vissa oljor är mycket bra källor till vitamin K1, och kött, lever, äggula och mejeriprodukter innehåller högre halter av K2, enligt Livsmedelsverket. Spenat, mangold, sallat, broccoli, grönkål, brysselkål, pesto samt raps- och sojaolja har hög halt (över 100 µg per 100 gram). Fermenterad mat kan innehålla mer K2. Upptaget av K1 från grönsaker kan vara lågt och påverkas av hur mycket fett måltiden innehåller. För de flesta nordiska länder saknas data om intaget.

Två hälsopåståenden om vitamin K är godkända i EU enligt förordning (EU) nr 432/2012. Ordagrant lyder de: ”Vitamin K bidrar till normal blodkoagulation” och ”Vitamin K bidrar till att bibehålla normal benstomme”. De får bara användas om livsmedel som är åtminstone en källa till vitamin K enligt bilagan till förordning (EG) nr 1924/2006. Enligt EU-registret är påståenden om att MK-7 hjälper till att hålla hjärta och blodkärl friska, och att en viss MK-7-råvara förbättrar artärstelheten, inte godkända.

Referensvärdet för näringsdeklarationen (NRV) är 75 µg vitamin K per dag enligt förordning (EU) nr 1169/2011, bilaga XIII. I kosttillskott får vitamin K enligt direktiv 2002/46/EG användas som fyllokinon (fytomenadion) eller menakinon, där menakinon huvudsakligen förekommer som MK-7 och i mindre utsträckning MK-6.

Kosttillskott godkänns inte i förväg. Enligt Livsmedelsverket finns det i Sverige inget system för att anmäla kosttillskott innan de säljs; företagen registrerar i stället sin verksamhet hos kontrollmyndigheten i kommunen och ansvarar själva för att produkterna är säkra. Det finns inga EU-gemensamma maximivärden för vitaminer i kosttillskott.